Emily

16 februari 2011 09:16

Ni är så starka, har en helt underbar familj. Era barn överöses med kärlek. Även om william inte är där och ni kan se och höra honom så är jag säker på att han ändå är där omkring. Tittar på er. Skrattar åt er och med er. Ser när ni busar, när ni gråter och när ni bara är.

Jag kan inte förstå hur det känns att förlora ett barn, men jag kan förstå att du undrar hur du kan leva utan honom. Om jag tänker mig tanken att kunna leva utan nåt av mina barn så känner jag att jag aldrig skulle klara det.. men man gör nog det för att man måste.

Ni hade Emil som "räddade" er. Utan honom vet ni inte hur livet sett ut idag.

Tror det är viktigt att det finns nån man måste ta hand om, då kan man inte gräva ner sig totalt även om man inte vill något annat.

Massor kramar <3

Therese Hedman

16 februari 2011 12:30

Emil räddade oss, definitivt... vi har honom att tacka för mycket i vårt liv... och tjejerna oxå givetvis...
Vet att han finns här... känner det o blir varm när jag tänker på det. Det räcker för mig i vardagen att veta det, och känna... men när den där förlamande sorgen o saknaden kommer, då hjälper det inte längre... då vill jag bara krama honom, hålla honom, ha honom här...

Ibland blir jag arg på mig själv.. hur kan jag fortsätta leva utan honom, hur är det möjligt... det ska inte vara möjligt att överleva sitt barn...
Men jag lever ju varje dag...

Tack för att ni finns

malin

16 februari 2011 12:15

Jag känner igen en viss tomhet i det du skriver, men att förlora ett barn.. det måste vara steget värre än som ja förlora en syster.. sorgen e det samma men det måste på något vis vara så mycket jobbigare.. ni är starka som orkar med vardagen även fast lille william togs ifrån er.. det e hemskt, brutalt. det ska inte behöva hända såna fina människor.. stor kram

Therese Hedman

16 februari 2011 12:27

Jag har aldrig förlorat en syster, och jag hoppas att jag aldrig behöver vara med o uppleva det. Men om jag tänker tanken så gör den lika ont som att ha förlorat William...
Sorgen är lika för alla, men ändå så unik, lika unik som varje människa.
Ibland blir jag rädd för mig själv när jag tänker att det gått fem år, och att jag ännu kan känna den där förlamande smärtan som jag gjorde när han somnade in i min famn, den där tomheten....
Men jag har kommit till en ounkt där jag vet, att det blir inte bättre" än så här...
Jag tänker fortfarande på honom flera gånger om dagen... och det känns skönt samtidigt, för då minns jag honom.

Jag har varit oerhört rädd för att glömma, men nu vet jag att det kommer jag aldrig göra...

Josefine

16 februari 2011 16:42

stor kram...... tårarna rinner som vanligt nedför mina kinder när jag läser ngt om w. känns som jag känner er fast ändå inte då jag följt dig sedan w var sjuk..
stor stor kram

Therese Hedman

16 februari 2011 17:26

Tack snälla för omtanken !

Sofia

16 februari 2011 20:19

Stor stor kram till dig Therese och hela din fantastiska familj. Människan klarar mer än vad man tror konstigt nog. Men saknaden, tomheten finns alltid där. Men glömma....nej det kommer du aldrig att göra. Hur kan man glömma en sådan fin liten kille.
Precis som Emily skriver, han finns där mitt ibland er och vakar över er. Dag som natt och han älskar er lika mycket tillbaka.
Stor kram från Sofia

Therese Hedman

16 februari 2011 20:57

Tack söta för omtanken